Vi mötte våren i Paris!
Nu är vi (tyvärr!) hemma från vår underbara Paris-semester.
Vi har haft det bra. Mycket bra. Men kvällen innan vi åkte hände det en liten incident med däck-bytet från vinterdäck till sommardäck, så för ett ögonblick trodde vi nästan att vi skulle bli tvugna att vinka adjö till resan eller spräcka våran ekonomi totalt.... Nu kom vi tack och lov iväg ändå, på 4 hjul....
Vi var sena att anlända till Skavsta. Tidsoptimister tror jag att man kan kalla oss. Men vi var faktiskt ute i god tid, dock inte så väl som vi kanske borde ha varit... Vi hann iaf checka in och incheckningen var öppen hela 5 minuter till efter att vi hade checkat in allt vårt bagage, så det var ju lugnt! :)
Det (enda) braiga med Ryan Air var att vi som barnfamilj fick gå före den LÅNGA kön med ivriga människor som ville komma ombord. Tack för det säger vi! Väl på planet kändes miljön plastig på något vis.. kändes inte direkt tryggt att slå sig ner i sitt säte. Det var en Boeing 737:a (?!) och det ska tydligen vara bra plan, men det är ju inredningen i sig som avgör ens intryck av om det känns tryggt eller ej. Skit samma vad det är för siffror, dom säger mig ändå inget.. Nåja.
Starten var inge rolig heller. Det hoppade och gick kors & tvärs under en bra lång tid. Den läskigaste starten jag varit med om i mina da´r. Blä.
De 2 timmarna att flyga till Paris gick fort och bra. Barnen var på bra humör och ingen "pep" någonting.
Väl i Paris fick vi våra resväskor snabbt. Sen ut och hoppa på bussen som skulle ta oss till Port Maillot i Paris. Bussen var full med folk, men vi fick plats längst bak. Givetvis blev jag åksjuk!!
Jag hade S sovandes i bärsjalen... men det var bara att tränga sig fram till toaletten, men såklart var den låst! Nu hade jag spyan i munnen (kändes det som)... och jag funderade på fullaste allvar att slänga upp den rakt på golvet! Men på något vis tog jag mig kallsvettig fram till chauffören och frågade om toaletten.. Den var trasig. Jag gestikulerade lite att jag höll på att spy.. Han var smidig nog att förstå mig och letade snabbt på en vit påse. Jag slog mig ner på sätet bredvid honom och fokuserade blicken på vägen (det hjälper oftast att göra det när man är åksjuk)... Jag mådde fortfarande väldigt illa och funderade på var jag skulle spy.. Ja, i påsen såklart.. Men skulle jag liksom spy där?! Längst fram i bussen där alla kunde se en?! Fokuserade min blick och tänkte vidare. Till slut hade jag läget (kräket) under kontroll och jag slapp tack och lov använda den vita påsen...
I Port Maillot tog vi en Metro till Port de Clichy, där vårat hotell låg.
Vi checkade in och sen bar det av att undersöka Avenue de Clichy. Där fanns det många restauranger, fik och butiker. Mycket trafik, mycket människor.. men ändå trevligt liksom.
På söndagen bar det av mot EuroDisney. MYCKET folk, enorma köer, fint härligt väder, humöret på topp... så det vart trevligt ändå! Vi hade en bra dag där inne. E åkte den stora bergochdalbanan med sin pappa och farbror H... De köade 1 timma för att åka den.., som sagt.. MYCKET folk där inne.
Vid 18 var vi mätta på Kalle och hans vänner och (i förkortad version) tog vi en RER tillbaka till hotellet.
Nöjda och belåtna och trötta i kroppen somnade vi gott. Det behövdes för det som väntade oss nästkommande dag................... Men det skriver jag om nästa gång.
Måndagmorgon anlände födelsedagsbarnet och hennes man. Det var skoj att de äntligen kom!! De saknades enda från start, kan jag tycka... Men bättre komma sent än aldrig! :)
Som sagt, mycket trevligt att dom kom och vi strosade runt i Paris kvarterer. Närmare bestämt HÄR!
På kvällen var det dax för Eifeltornet. Jag har ju redan varit där, men ville ändå åka upp igen! Kul att uppleva det med andra personer, framför allt med M och barnen!
På andra sektionen, där hissbyte sker för dem som vill ändå upp i toppen av Eifeltornet, började det regna. Ja, först regnade det bara.. men ganska snart så öppnade hela himlen sig! Åskan och blixten körde också igång... och till slut var vi så blöta att vi gick in. Vi gav upp och skulle ta hissen ner igen. Bara det att hissen funkade inte.
Fler och fler människor gav upp att köa inför sista hissturen upp till toppen, så det blev ju en hel del med folk där inne. Ja, allt folk samlades där inne eftersom det fruktansvärda åksvädret gjorde så att ingen ville stå där ute med livet som insats, t yp.
En gång kom det en blixt och sen en sjujädrans åskal! Alltså åska med stort Å!!! Eifeltornet SKAKADE av den smällen, då kan ni tänka er! Eifeltornet liksom skälvde till. Det var så jävla otäckt! USCH! Men åskan i sig var inte det otäcka. Utan mer hela grejen.. att vi alla stod där, utan information om vad som hände, att vi inte kom någonstan... A ringde ner till H som befann sig nere på "grund" och han sa att det var stort pådrag där nere med blåljus och hela faderuttan! Jaha, där stod jag och tog mina sista andetag, kändes det som. Jag tänkte många konstiga tankar... man undrade ju vad som hände, om det var någon typ av attentat eller nåt. Tänk om hela världen kunde följa dramat på TV, och vi stod där ovetandes om vad som hände.... Ja, såna tankar hade jag. Jag hade panik, men var ändå sansad. Jag behöll mitt sans enbart pga att E var där. En gång sa jag "Det känns som jag kan kräkas" (av rädsla) och då frågade E varför jag ville kräkas. Då fick jag bita ihop och samla mig lite...
Till slut tog vi trapporna ner!! Jag med S på magen och M med E i handen. E´s små ben som stegade ner för alla dessa trappor!!! Inte ett ord sa han, eller jo det gjorde han.. men inte ett klago-ord! Min tappre E!!!
Nu pratar vi inte om att det var typ 200 trappsteg eller nåt... nej, det var några fler än så.....................
Men det var inte jobbigt att gå ner för alla dessa trappsteg, det var snarare en befrielse! Det var så skönt att vara på väg ner!!! Jag hade kunnat gå minst lika mycket till, utan problem. Jag var beredd att göra mycket för att bara få komma ner!! När vi gick nedför trapporna hör och ser jag hela tiden sirenerna, blåljusen som snurrade runt, runt, runt...
Man undrade vad som hände.
Väl nere och ute ur Eifeltornet så såg vi militären med K-pister....
Det här var ingen rolig upplevelse, särskilt inte när man har haft panikångest och dödsångest. Det satte igång så mycket i en. Känslor man liksom förträngt, känslor man inte känt på länge, känslor man trodde man skulle slippa känna igen.
Det låter säkert inte som något konstigt med detta Eifeltornsbesök... Men just när vi stod där, bland en massa människor, ovetandes om vad som hände, med blåljusen och sirenerna nedanför oss - så var man faktiskt inte så kaxig. Nu efteråt när jag har sett Eifeltornet på bild.. så ger det mig bara ångestkänslor. Riktiga ångestkänslor och kommer jag till Paris ytterligare en gång, så kommer jag förmodligen inte sätta min fot i Eifeltornet. Eller kanske, bara för att övervinna mig själv.
Kanske tar jag även trapporna UPP den gången, för att både ha gått upp och nerför. Det är det inte alla som har gjort..... förresten är det nog inte alltför många som har gått nerför de trappstegen vi gick på heller.
Resterande tid hade vi det underbart och väldigt trevligt! Det var bara synd att tiden gick så fort och att jag nu sitter här hemma igen. Längtar tillbaka. Det var en mycket trevlig semester och trots allt så är det många fina minnen därifrån som man kan stoppa i Semesterminnet och alltid komma ihåg.
... och till sist. TACK A&A!!!
Vi har haft det bra. Mycket bra. Men kvällen innan vi åkte hände det en liten incident med däck-bytet från vinterdäck till sommardäck, så för ett ögonblick trodde vi nästan att vi skulle bli tvugna att vinka adjö till resan eller spräcka våran ekonomi totalt.... Nu kom vi tack och lov iväg ändå, på 4 hjul....
Vi var sena att anlända till Skavsta. Tidsoptimister tror jag att man kan kalla oss. Men vi var faktiskt ute i god tid, dock inte så väl som vi kanske borde ha varit... Vi hann iaf checka in och incheckningen var öppen hela 5 minuter till efter att vi hade checkat in allt vårt bagage, så det var ju lugnt! :)
Det (enda) braiga med Ryan Air var att vi som barnfamilj fick gå före den LÅNGA kön med ivriga människor som ville komma ombord. Tack för det säger vi! Väl på planet kändes miljön plastig på något vis.. kändes inte direkt tryggt att slå sig ner i sitt säte. Det var en Boeing 737:a (?!) och det ska tydligen vara bra plan, men det är ju inredningen i sig som avgör ens intryck av om det känns tryggt eller ej. Skit samma vad det är för siffror, dom säger mig ändå inget.. Nåja.
Starten var inge rolig heller. Det hoppade och gick kors & tvärs under en bra lång tid. Den läskigaste starten jag varit med om i mina da´r. Blä.
De 2 timmarna att flyga till Paris gick fort och bra. Barnen var på bra humör och ingen "pep" någonting.
Väl i Paris fick vi våra resväskor snabbt. Sen ut och hoppa på bussen som skulle ta oss till Port Maillot i Paris. Bussen var full med folk, men vi fick plats längst bak. Givetvis blev jag åksjuk!!
Jag hade S sovandes i bärsjalen... men det var bara att tränga sig fram till toaletten, men såklart var den låst! Nu hade jag spyan i munnen (kändes det som)... och jag funderade på fullaste allvar att slänga upp den rakt på golvet! Men på något vis tog jag mig kallsvettig fram till chauffören och frågade om toaletten.. Den var trasig. Jag gestikulerade lite att jag höll på att spy.. Han var smidig nog att förstå mig och letade snabbt på en vit påse. Jag slog mig ner på sätet bredvid honom och fokuserade blicken på vägen (det hjälper oftast att göra det när man är åksjuk)... Jag mådde fortfarande väldigt illa och funderade på var jag skulle spy.. Ja, i påsen såklart.. Men skulle jag liksom spy där?! Längst fram i bussen där alla kunde se en?! Fokuserade min blick och tänkte vidare. Till slut hade jag läget (kräket) under kontroll och jag slapp tack och lov använda den vita påsen...
I Port Maillot tog vi en Metro till Port de Clichy, där vårat hotell låg.
Vi checkade in och sen bar det av att undersöka Avenue de Clichy. Där fanns det många restauranger, fik och butiker. Mycket trafik, mycket människor.. men ändå trevligt liksom.
På söndagen bar det av mot EuroDisney. MYCKET folk, enorma köer, fint härligt väder, humöret på topp... så det vart trevligt ändå! Vi hade en bra dag där inne. E åkte den stora bergochdalbanan med sin pappa och farbror H... De köade 1 timma för att åka den.., som sagt.. MYCKET folk där inne.
Vid 18 var vi mätta på Kalle och hans vänner och (i förkortad version) tog vi en RER tillbaka till hotellet.
Nöjda och belåtna och trötta i kroppen somnade vi gott. Det behövdes för det som väntade oss nästkommande dag................... Men det skriver jag om nästa gång.
Måndagmorgon anlände födelsedagsbarnet och hennes man. Det var skoj att de äntligen kom!! De saknades enda från start, kan jag tycka... Men bättre komma sent än aldrig! :)
Som sagt, mycket trevligt att dom kom och vi strosade runt i Paris kvarterer. Närmare bestämt HÄR!
På kvällen var det dax för Eifeltornet. Jag har ju redan varit där, men ville ändå åka upp igen! Kul att uppleva det med andra personer, framför allt med M och barnen!
På andra sektionen, där hissbyte sker för dem som vill ändå upp i toppen av Eifeltornet, började det regna. Ja, först regnade det bara.. men ganska snart så öppnade hela himlen sig! Åskan och blixten körde också igång... och till slut var vi så blöta att vi gick in. Vi gav upp och skulle ta hissen ner igen. Bara det att hissen funkade inte.
Fler och fler människor gav upp att köa inför sista hissturen upp till toppen, så det blev ju en hel del med folk där inne. Ja, allt folk samlades där inne eftersom det fruktansvärda åksvädret gjorde så att ingen ville stå där ute med livet som insats, t yp.
En gång kom det en blixt och sen en sjujädrans åskal! Alltså åska med stort Å!!! Eifeltornet SKAKADE av den smällen, då kan ni tänka er! Eifeltornet liksom skälvde till. Det var så jävla otäckt! USCH! Men åskan i sig var inte det otäcka. Utan mer hela grejen.. att vi alla stod där, utan information om vad som hände, att vi inte kom någonstan... A ringde ner till H som befann sig nere på "grund" och han sa att det var stort pådrag där nere med blåljus och hela faderuttan! Jaha, där stod jag och tog mina sista andetag, kändes det som. Jag tänkte många konstiga tankar... man undrade ju vad som hände, om det var någon typ av attentat eller nåt. Tänk om hela världen kunde följa dramat på TV, och vi stod där ovetandes om vad som hände.... Ja, såna tankar hade jag. Jag hade panik, men var ändå sansad. Jag behöll mitt sans enbart pga att E var där. En gång sa jag "Det känns som jag kan kräkas" (av rädsla) och då frågade E varför jag ville kräkas. Då fick jag bita ihop och samla mig lite...
Till slut tog vi trapporna ner!! Jag med S på magen och M med E i handen. E´s små ben som stegade ner för alla dessa trappor!!! Inte ett ord sa han, eller jo det gjorde han.. men inte ett klago-ord! Min tappre E!!!
Nu pratar vi inte om att det var typ 200 trappsteg eller nåt... nej, det var några fler än så.....................
Men det var inte jobbigt att gå ner för alla dessa trappsteg, det var snarare en befrielse! Det var så skönt att vara på väg ner!!! Jag hade kunnat gå minst lika mycket till, utan problem. Jag var beredd att göra mycket för att bara få komma ner!! När vi gick nedför trapporna hör och ser jag hela tiden sirenerna, blåljusen som snurrade runt, runt, runt...
Man undrade vad som hände.
Väl nere och ute ur Eifeltornet så såg vi militären med K-pister....
Det här var ingen rolig upplevelse, särskilt inte när man har haft panikångest och dödsångest. Det satte igång så mycket i en. Känslor man liksom förträngt, känslor man inte känt på länge, känslor man trodde man skulle slippa känna igen.
Det låter säkert inte som något konstigt med detta Eifeltornsbesök... Men just när vi stod där, bland en massa människor, ovetandes om vad som hände, med blåljusen och sirenerna nedanför oss - så var man faktiskt inte så kaxig. Nu efteråt när jag har sett Eifeltornet på bild.. så ger det mig bara ångestkänslor. Riktiga ångestkänslor och kommer jag till Paris ytterligare en gång, så kommer jag förmodligen inte sätta min fot i Eifeltornet. Eller kanske, bara för att övervinna mig själv.
Kanske tar jag även trapporna UPP den gången, för att både ha gått upp och nerför. Det är det inte alla som har gjort..... förresten är det nog inte alltför många som har gått nerför de trappstegen vi gick på heller.
Resterande tid hade vi det underbart och väldigt trevligt! Det var bara synd att tiden gick så fort och att jag nu sitter här hemma igen. Längtar tillbaka. Det var en mycket trevlig semester och trots allt så är det många fina minnen därifrån som man kan stoppa i Semesterminnet och alltid komma ihåg.
... och till sist. TACK A&A!!!
Kommentarer
Trackback