Att sakna Småland gör ont.
Det är inte så ofta jag får flashbacks längre, från tiden då vi boddei Småland.
Ett tag kunde jag inte se bilder från huset vi bodde i. Jag kunde knappt tänka tanken på huset, på livet där nere. Det gjorde för ont. Å, vad jag saknade mitt småländska liv. Jag saknade så det gjorde ont ibland.
Jag saknar fortfarande, men inte på samma sätt.
Jag tänker inte lika ofta på vårat tidigare liv. Jag lever här och är nöjd med det.
Men idag kom det över mig. Helt oväntat faktiskt. Annars har det alltid varit något som utlöst saknaden, nostalgitripparna... tex ett samtal från någon småländsk kompis.
Idag kom minnena över mig. Jag började sakna mitt tidigare Småland.
Givetvis saknar jag kompisarna. Mest Cissi och hennes familj. Men nu har ju även de flyttat från Hovet,
så det var väl detsamma att sakna deras närhet. Såklart saknar jag Cissi-vän och inte bara Cissi-fikakompis. :)
Jag kan även sakna lukterna. Sakna huset. Sakna lugnet. Sakna människorna, människor jag faktiskt inte ens kände. Sakna bylivet. Sakna ord, sakna den småländska dialekten. Sakna naturen. Sakna våran fina Herrgårdsrunda. Sakna Rottnen. Sakna våra vägar där vi gick, där vi gick och pratade om hur det skulle vara att "flytta hem" igen.
Jag ångrar inte våran flytt. Jag trivs här. Jag kommer aldrig mer flytta, jag vill inte det!
Saknaden av Småland och alla mina minnen kommer nog aldrig att blekna.
Bara bli mer hanterbara.
Ett tag kunde jag inte se bilder från huset vi bodde i. Jag kunde knappt tänka tanken på huset, på livet där nere. Det gjorde för ont. Å, vad jag saknade mitt småländska liv. Jag saknade så det gjorde ont ibland.
Jag saknar fortfarande, men inte på samma sätt.
Jag tänker inte lika ofta på vårat tidigare liv. Jag lever här och är nöjd med det.
Men idag kom det över mig. Helt oväntat faktiskt. Annars har det alltid varit något som utlöst saknaden, nostalgitripparna... tex ett samtal från någon småländsk kompis.
Idag kom minnena över mig. Jag började sakna mitt tidigare Småland.
Givetvis saknar jag kompisarna. Mest Cissi och hennes familj. Men nu har ju även de flyttat från Hovet,
så det var väl detsamma att sakna deras närhet. Såklart saknar jag Cissi-vän och inte bara Cissi-fikakompis. :)
Jag kan även sakna lukterna. Sakna huset. Sakna lugnet. Sakna människorna, människor jag faktiskt inte ens kände. Sakna bylivet. Sakna ord, sakna den småländska dialekten. Sakna naturen. Sakna våran fina Herrgårdsrunda. Sakna Rottnen. Sakna våra vägar där vi gick, där vi gick och pratade om hur det skulle vara att "flytta hem" igen.
Jag ångrar inte våran flytt. Jag trivs här. Jag kommer aldrig mer flytta, jag vill inte det!
Saknaden av Småland och alla mina minnen kommer nog aldrig att blekna.
Bara bli mer hanterbara.
Tröttheten består...
Natten var OK. Var bara uppe 2-3 gånger och lilla S somnade tack och lov om med en gång.
Däremot så vaknade hon redan kl.06.10 imorse och totalvägrade att somna om!!!!! Sonen vaknade 06.30.
Kan de inte åtminstone sova till 07? Ska det vara så svårt?
När lilla S vaknar såhär tidigt blir dygnet så konstigt med hennes sömn och mat. Suck....
Det snöar.
Det hade snöat massor.
Så det var bara att hoppa i vinterkängorna och ge sig ut i snöhavet och plöja fram en gång.
Skottande gick hyfsat fort i och med att snön var så lätt.
Mamma ringde och sa att hon kunde gå med sonen till dagis. Hon vet hur jag fick kämpa med barnvagnen förra gången det inte var skottat på vägarna. Det var himla uppskattat att slippa ut med barnvagnen i detta väder.
Min näsa rinner och jag känner mig hängig.
Lilla S sover, så jag ska också försöka slänga omkull mig och vila.
Känner mig helt slut. Färdig. Matt.
Däremot så vaknade hon redan kl.06.10 imorse och totalvägrade att somna om!!!!! Sonen vaknade 06.30.
Kan de inte åtminstone sova till 07? Ska det vara så svårt?
När lilla S vaknar såhär tidigt blir dygnet så konstigt med hennes sömn och mat. Suck....
Det snöar.
Det hade snöat massor.
Så det var bara att hoppa i vinterkängorna och ge sig ut i snöhavet och plöja fram en gång.
Skottande gick hyfsat fort i och med att snön var så lätt.
Mamma ringde och sa att hon kunde gå med sonen till dagis. Hon vet hur jag fick kämpa med barnvagnen förra gången det inte var skottat på vägarna. Det var himla uppskattat att slippa ut med barnvagnen i detta väder.
Min näsa rinner och jag känner mig hängig.
Lilla S sover, så jag ska också försöka slänga omkull mig och vila.
Känner mig helt slut. Färdig. Matt.
Just nu är det segt...
Måndagar är nog den längsta dagen på hela veckan. Ja, så måste det vara.
Nu är klockan lite över 16 och jag är T R Ö T T . Jättetrött efter nattens bök och stök.
Törs inte ens hoppas på att natten blir bättre, med tanke på hur kinkig lilla damen har varit under dagen.
Sonen pratar på som vanligt och jag försöker orka svara mer än "ja, nej, mmmm, OK".
Nu har jag dragit mig lite undan och han är uppe och ritar av batterierna han hittade här bredvid mig....
Lilla S sitter i sin gå-stol och är förmodligen på god väg mot min fikusblomma. :(
Har lovat att göra "Tomte-gröt" åt sonen ikväll. Så ska den bli klar i tid och förhindra att lilla S äter upp hela blomman, så är det nog bäst att återgå till vardagens bestyr *gääääääsp*.
Nu är klockan lite över 16 och jag är T R Ö T T . Jättetrött efter nattens bök och stök.
Törs inte ens hoppas på att natten blir bättre, med tanke på hur kinkig lilla damen har varit under dagen.
Sonen pratar på som vanligt och jag försöker orka svara mer än "ja, nej, mmmm, OK".
Nu har jag dragit mig lite undan och han är uppe och ritar av batterierna han hittade här bredvid mig....
Lilla S sitter i sin gå-stol och är förmodligen på god väg mot min fikusblomma. :(
Har lovat att göra "Tomte-gröt" åt sonen ikväll. Så ska den bli klar i tid och förhindra att lilla S äter upp hela blomman, så är det nog bäst att återgå till vardagens bestyr *gääääääsp*.
SOV MED DIG UNGE!!!
Idag är det inte en godmorgon här hemma...
Jag är trött, mega, jätte-hur-trött-som-helst... !
Lilla S håller på att få tänder.
Det sägs att barn kan bli snoriga då, det märkte jag aldrig med sonen - men eftersom dom är totalt olika, så är det givetvis klart att lilla S är det.
Hon brukar alltid sova till runt 1-tiden innan hon vill ammas för första gången. Inatt var det innan.
Men sådär mitt i natten är man ju ändå hoppfull och tänker "nu sover hon nog tills imorgon bitti ändå".
Hon vaknade redan efter 1 timma. Då var hon orolig. Ville inte sova. Ville inte ha nappen.
Hon var inte så nöjd. Första timmen sprang jag fram och tillbaka och gav henne nappen, stoppade om henne och klappade på ´na. Men andra timmen av missnöjdhet så började jag bli alldeles för trött för att orka tänka "stackars lilla S, hon är snuvig och kanske har ont i tandköttet".
Istället var det mest tankar som "SOV MED DIG UNGE!!!" som existerade i mitt trötta huvud.
Jag vinglade ner och hämtade näsdroppar och droppade i hennes näsa. Vips så somnade hon!!!
Jag fick sen sova i 1 timma innan M gick upp.
Somnade tack o lov om och kunde sova i ca 45 min. till.
Då vaknade sonen och väckte mig med kommentaren: "Vilka stora tänder du har mamma!".
:)
Jag är trött, mega, jätte-hur-trött-som-helst... !
Lilla S håller på att få tänder.
Det sägs att barn kan bli snoriga då, det märkte jag aldrig med sonen - men eftersom dom är totalt olika, så är det givetvis klart att lilla S är det.
Hon brukar alltid sova till runt 1-tiden innan hon vill ammas för första gången. Inatt var det innan.
Men sådär mitt i natten är man ju ändå hoppfull och tänker "nu sover hon nog tills imorgon bitti ändå".
Hon vaknade redan efter 1 timma. Då var hon orolig. Ville inte sova. Ville inte ha nappen.
Hon var inte så nöjd. Första timmen sprang jag fram och tillbaka och gav henne nappen, stoppade om henne och klappade på ´na. Men andra timmen av missnöjdhet så började jag bli alldeles för trött för att orka tänka "stackars lilla S, hon är snuvig och kanske har ont i tandköttet".
Istället var det mest tankar som "SOV MED DIG UNGE!!!" som existerade i mitt trötta huvud.
Jag vinglade ner och hämtade näsdroppar och droppade i hennes näsa. Vips så somnade hon!!!
Jag fick sen sova i 1 timma innan M gick upp.
Somnade tack o lov om och kunde sova i ca 45 min. till.
Då vaknade sonen och väckte mig med kommentaren: "Vilka stora tänder du har mamma!".
:)
En film som berör
Nu har mina tårar slutat att rinna nerför mina kinder.
Vi har precis sett en film med Kevin Klein.
Filmen var egentligen ingen höjdarfilm, ingen film jag skulle rekommendera.
Men ändå så berörde den mig. Den berörde mig på något konstigt sätt.
Den har lämnat någon konstig känsla kvar hos mig...
Den där känslan som gör att man genast går in och klappar om sina barn en extra gång.
Den där känslan som får en att bli livrädd för att mista dem.
Den där känslan som gör att man själv blir rädd för att drabbas av någon sjukdom.
Den där känslan som får en att stanna till och se vad man har.
Den där känslan som får en att - Att älska.
Vi har precis sett en film med Kevin Klein.
Filmen var egentligen ingen höjdarfilm, ingen film jag skulle rekommendera.
Men ändå så berörde den mig. Den berörde mig på något konstigt sätt.
Den har lämnat någon konstig känsla kvar hos mig...
Den där känslan som gör att man genast går in och klappar om sina barn en extra gång.
Den där känslan som får en att bli livrädd för att mista dem.
Den där känslan som gör att man själv blir rädd för att drabbas av någon sjukdom.
Den där känslan som får en att stanna till och se vad man har.
Den där känslan som får en att - Att älska.
Oväntat besök + trasig kamera.
Vid lunchtid åkte farmor med man hem. Jag dammsög av det värsta och torkade golven.
Det var typ 1 kilo hundhår på golven och det känns inte så fräscht med tanke på att S ålar runt där nere.
Aja. När det var gjort hamnade jag vid datorn. *pling plong* Jaha, vem är det som kommer nu då?
Där ute i snöovädret stod kompisen med sina två barn. Jaha, in med dem.. klä av barnen, spring o lek, fika, bus och prat. Efter 2 timmar av stojeri, så blev resultatet 4 trötta barn och 3 trötta föräldrar. ;)
och..... 1 trasig digitalkamera. :(
Nu måste vi köpa ny kamera. Det ville jag iofs ha, men det kom lite olägligt just nu. Men en kamera MÅSTE vi bara ha, jag hoppas vi snart hittar en bra och gärna prisvärd. Det ska vara en som har bra videoinspelningsfunktion också.
Helgen har varit lyckad. Våra gäster var nöjda med maten jag bjöd på. Barnen fick en massa grejer, jag ett presentkort på Lindex, M fick en tröja och vi har lånat filmer av dem. Dom är så snälla!!!
Jag har världens bästa svärföräldrar. Så är det faktiskt.
Det var typ 1 kilo hundhår på golven och det känns inte så fräscht med tanke på att S ålar runt där nere.
Aja. När det var gjort hamnade jag vid datorn. *pling plong* Jaha, vem är det som kommer nu då?
Där ute i snöovädret stod kompisen med sina två barn. Jaha, in med dem.. klä av barnen, spring o lek, fika, bus och prat. Efter 2 timmar av stojeri, så blev resultatet 4 trötta barn och 3 trötta föräldrar. ;)
och..... 1 trasig digitalkamera. :(
Nu måste vi köpa ny kamera. Det ville jag iofs ha, men det kom lite olägligt just nu. Men en kamera MÅSTE vi bara ha, jag hoppas vi snart hittar en bra och gärna prisvärd. Det ska vara en som har bra videoinspelningsfunktion också.
Helgen har varit lyckad. Våra gäster var nöjda med maten jag bjöd på. Barnen fick en massa grejer, jag ett presentkort på Lindex, M fick en tröja och vi har lånat filmer av dem. Dom är så snälla!!!
Jag har världens bästa svärföräldrar. Så är det faktiskt.
Mina olika barn
Det har blivit riktigt röj på lilla S. Hon far omkring i sin gå-stol som aldrig förr. Nu kommer hon verkligen iväg och kan åka runt dit hon vill. Visst, hon styr inte medvetet men det är så märkligt, för hon hamnar ALLTID vid min fikusblomma!
Det är ju inte helt ovanligt att fikusar tappar blad, det gör även min.... och de få blad den har kvar, vill jag gärna ska få sitta kvar. Men såklart är lilla damen på dem. Hon nyper av dem, gör smular av bladen, äter, mumsar, tittar och när man sen tittar på henne och säger "AJ AJ", då bara flinar hon en rakt upp i ansiktet.
När sonen var liten och man sa likadant till honom, blev han så rädd att han började skaka och ofta inte gjorde om det. Dom är väldigt olika, mina barn. Det gör mig också nervös över hur lilla S kommer bli längre fram, för om hon blir tvärtemot brorsan sin, så innebär det alltså att jag kommer falla ihop av raserisammanbrott var och varannan dag. Huhhhh, jag orkar inte tänka tanken ens.
Idag kom lilla S även på att panelgardinerna går alldeles utmärkt att använda som tuggerimaterial.
Japp, de tyckte hon var goda att äta och mumsa på. Det är bara en tidsfråga innan hon drar ner hela jäkla gardinuppsättningen. Återigen, SUCK!
Det är ju inte helt ovanligt att fikusar tappar blad, det gör även min.... och de få blad den har kvar, vill jag gärna ska få sitta kvar. Men såklart är lilla damen på dem. Hon nyper av dem, gör smular av bladen, äter, mumsar, tittar och när man sen tittar på henne och säger "AJ AJ", då bara flinar hon en rakt upp i ansiktet.
När sonen var liten och man sa likadant till honom, blev han så rädd att han började skaka och ofta inte gjorde om det. Dom är väldigt olika, mina barn. Det gör mig också nervös över hur lilla S kommer bli längre fram, för om hon blir tvärtemot brorsan sin, så innebär det alltså att jag kommer falla ihop av raserisammanbrott var och varannan dag. Huhhhh, jag orkar inte tänka tanken ens.
Idag kom lilla S även på att panelgardinerna går alldeles utmärkt att använda som tuggerimaterial.
Japp, de tyckte hon var goda att äta och mumsa på. Det är bara en tidsfråga innan hon drar ner hela jäkla gardinuppsättningen. Återigen, SUCK!
Rolig kommentar
Min son står och pratar med sin far. Jag vet inte riktigt vad samtalet går ut på. Men det var något vardagligt.
När hans pappa har pratat klart, tittar sonen upp på honom och säger sen:
"Vad var det där då? Dagens ordspråk, eller?"
:)
När hans pappa har pratat klart, tittar sonen upp på honom och säger sen:
"Vad var det där då? Dagens ordspråk, eller?"
:)
Tjemapell, wiiiiii, a revoaaar!
Ja, är det inte nå sånt man säger på franska? ;)
Alltså. Vad är nu det här. För 1 vecka sen fick jag för mig att ringa till Ryan Air och höra vad det kostar och om det är möjligt att boka på ytterligare en liten medresenär, på en redan bokad och betald resa.
Jag slår numret; en svensktalande kvinna säger att samtalet kostar 4:- (tror jag det var).
Sen börjar det ringa "konstiga" signaler, så som det låter om man ringer till utlandet.
Aha. Jag väntar och ser vad som händer. Ingenting. Jag ringer igen, kvinnan "svarar", utlands-signalerna kommer och vips så är det en kvinna i andra änden. Men...... Men, hon pratar ju inte svenska. Vad nu då?
Jag fick totalt hjärnsläpp och lägger på luren. Kände mig helt busig där, som en busringare.
Så gjorde vi när jag var 12 år. Ja, vi busringde alltså och vi tyckte det var jätte busigt.
Nu, 15 år senare satt jag där med luren i handen och hade precis lagt på för kvinnan i andra änden.
Jag provar att ringa igen. Samma kvinna. Men nu lägger jag inte på utan får fram någon mening som ska föreställa engelska.... frågar om jag kommit till Ryan Air och jo, det har jag. Jaha, nu kan jag ju inte lägga på - så det är bara att köra på där med engelskan. Jag hankar mig fram och frågar min fråga.
Hon förstår mig!!! Ja, hon förstod mig. Och jag förstod vad jag fick för svar, nästan. :)
Jag förstod att om jag vill göra en tilläggsbeställning så måste jag ha mitt bokningsnummer (såklart), men vad det kostade greppade jag inte riktigt. Men tyckte hon sa 200:- SEK.
Så när jag väl bestämt mig om lilla S ska med till Paris, måste jag alltså ringa och göra den här extra bokningen. Men det är här du, Popprinsessan kommer in. Kan inte du prata flytande franska???
Alltså... VARFÖR i ... ja, just det... finns det inte någon svensk kundtjänst? Ok, det är ett lågprisflygbolag... men ändå. Det vore ju en service att ha det. Eller räknar de med att det är unga och lärda personer som flyger med dem, som har lärt sig engelska i skolan? Att de ändå är så fattiga att de måste flyga med dem?
Tänk om mina föräldrar (som knappt kan engelska) skulle flyga med dem och de har en fråga.... kanske en riktigt viktig fråga t om, hur blir det då?
Åh, vad störd jag är på detta.
Alltså. Vad är nu det här. För 1 vecka sen fick jag för mig att ringa till Ryan Air och höra vad det kostar och om det är möjligt att boka på ytterligare en liten medresenär, på en redan bokad och betald resa.
Jag slår numret; en svensktalande kvinna säger att samtalet kostar 4:- (tror jag det var).
Sen börjar det ringa "konstiga" signaler, så som det låter om man ringer till utlandet.
Aha. Jag väntar och ser vad som händer. Ingenting. Jag ringer igen, kvinnan "svarar", utlands-signalerna kommer och vips så är det en kvinna i andra änden. Men...... Men, hon pratar ju inte svenska. Vad nu då?
Jag fick totalt hjärnsläpp och lägger på luren. Kände mig helt busig där, som en busringare.
Så gjorde vi när jag var 12 år. Ja, vi busringde alltså och vi tyckte det var jätte busigt.
Nu, 15 år senare satt jag där med luren i handen och hade precis lagt på för kvinnan i andra änden.
Jag provar att ringa igen. Samma kvinna. Men nu lägger jag inte på utan får fram någon mening som ska föreställa engelska.... frågar om jag kommit till Ryan Air och jo, det har jag. Jaha, nu kan jag ju inte lägga på - så det är bara att köra på där med engelskan. Jag hankar mig fram och frågar min fråga.
Hon förstår mig!!! Ja, hon förstod mig. Och jag förstod vad jag fick för svar, nästan. :)
Jag förstod att om jag vill göra en tilläggsbeställning så måste jag ha mitt bokningsnummer (såklart), men vad det kostade greppade jag inte riktigt. Men tyckte hon sa 200:- SEK.
Så när jag väl bestämt mig om lilla S ska med till Paris, måste jag alltså ringa och göra den här extra bokningen. Men det är här du, Popprinsessan kommer in. Kan inte du prata flytande franska???
Alltså... VARFÖR i ... ja, just det... finns det inte någon svensk kundtjänst? Ok, det är ett lågprisflygbolag... men ändå. Det vore ju en service att ha det. Eller räknar de med att det är unga och lärda personer som flyger med dem, som har lärt sig engelska i skolan? Att de ändå är så fattiga att de måste flyga med dem?
Tänk om mina föräldrar (som knappt kan engelska) skulle flyga med dem och de har en fråga.... kanske en riktigt viktig fråga t om, hur blir det då?
Åh, vad störd jag är på detta.
Att visa eller inte visa?
I eftermiddags var jag på stan. Jag gick och satte mig på ett ställe för att mata lilla S.
Bredvid mig sätter sig ett gäng tjejer på 16-år (de skulle börja övningsköra pratade de om och då är man väl 15 nånting?!). Det var ganska skoj att tjuvlyssna på dem. Det var prat om killar, kläder och hur fort man skulle äta för att vara "rätt"?! Ena tjejen åt visst alldeles för sakta, den andra åt för fort och den tredje vet jag inte, för hennes äta-mat-takt pratade de inte om. Men hur kan man äta i "rätt" takt? För det andra, vad har det för betydelse???? Ah, jag förstod inte deras diskussion om detta - men kul var det att lyssna på dem.
Det var mycket "A men, du ba´..... coooolt, ashäftigt, fy faaaan, men då, ba´, öh, hörrööööö".
När de hade ätit upp sina glassar och skulle ge sig av, så sa ena tjejen "Aaaa, bär du också alla kassar i handen?", varpå den andra svarar: "Jaaa, men det är väl självklart. Man vill ju fetvisa (?) hur jävla mycket man har shoppat. Klart man inte stoppar de små påsarna i den stora kassen!!!".
?
Ja, precis så svarade hon.
Jag var såklart tvungen att vända mig om och se hur mycket hon hade shoppat. Hon hade 3 små kassar a´la Apoteks-storlekar (som i princip var tomma) och en större. Att hon nu var så stolt över detta lyckade (?)shopperi, fick mig att dra lite på smilbanden... Ack, den ungdomen! :)
Bredvid mig sätter sig ett gäng tjejer på 16-år (de skulle börja övningsköra pratade de om och då är man väl 15 nånting?!). Det var ganska skoj att tjuvlyssna på dem. Det var prat om killar, kläder och hur fort man skulle äta för att vara "rätt"?! Ena tjejen åt visst alldeles för sakta, den andra åt för fort och den tredje vet jag inte, för hennes äta-mat-takt pratade de inte om. Men hur kan man äta i "rätt" takt? För det andra, vad har det för betydelse???? Ah, jag förstod inte deras diskussion om detta - men kul var det att lyssna på dem.
Det var mycket "A men, du ba´..... coooolt, ashäftigt, fy faaaan, men då, ba´, öh, hörrööööö".
När de hade ätit upp sina glassar och skulle ge sig av, så sa ena tjejen "Aaaa, bär du också alla kassar i handen?", varpå den andra svarar: "Jaaa, men det är väl självklart. Man vill ju fetvisa (?) hur jävla mycket man har shoppat. Klart man inte stoppar de små påsarna i den stora kassen!!!".
?
Ja, precis så svarade hon.
Jag var såklart tvungen att vända mig om och se hur mycket hon hade shoppat. Hon hade 3 små kassar a´la Apoteks-storlekar (som i princip var tomma) och en större. Att hon nu var så stolt över detta lyckade (?)shopperi, fick mig att dra lite på smilbanden... Ack, den ungdomen! :)
Jag ska FAN vara hemlig!!!
För en liten stund sen blev jag uppringd av en telefonförsäljare från ett telefonbolag.
Killen var jättetrevlig och presenterade det han skulle, det lät väl sådär. Jag har lovat att kolla upp den infon han gav och återkomma till honom. Det ska jag göra.
Det jag däremot kände mig förbryllad över hela vårt samtal, var hur han kommit över mitt telefonnummer!!!
Här betalar jag extra pengar för att ha hemligt telefonnummer och då vill man ju lita på att man så har.
Jag frågar killen hur han fått tag på mitt nummer... Han säger att de köpt upp ej Nixade listor från eniro.
Jaha?!?!?!? Men hur fan kan jag vara med i dessa listor??????
Han blev lika ställd som jag och lovade att kolla upp hur jag har kommit med där.
Efter samtalet med telefonförsäljaren, ringde jag själv upp eniro och var sådär lagom glad.
Tjejen på kundtjänst var väl sådär tillmötesgående. Hon försvarade sig bara med att "Den senaste uppdateringen vi har fått från Telia är den 25 oktober 2005"?!?!??!
Det här ska jag banne mig kolla upp. Har man ingen rättighet alls som kund när man betalar för att ha hemligt nummer? Om de sen har sålt mitt nummer ändå, borde inte det vara olagligt????
Någon som vet??????
Killen var jättetrevlig och presenterade det han skulle, det lät väl sådär. Jag har lovat att kolla upp den infon han gav och återkomma till honom. Det ska jag göra.
Det jag däremot kände mig förbryllad över hela vårt samtal, var hur han kommit över mitt telefonnummer!!!
Här betalar jag extra pengar för att ha hemligt telefonnummer och då vill man ju lita på att man så har.
Jag frågar killen hur han fått tag på mitt nummer... Han säger att de köpt upp ej Nixade listor från eniro.
Jaha?!?!?!? Men hur fan kan jag vara med i dessa listor??????
Han blev lika ställd som jag och lovade att kolla upp hur jag har kommit med där.
Efter samtalet med telefonförsäljaren, ringde jag själv upp eniro och var sådär lagom glad.
Tjejen på kundtjänst var väl sådär tillmötesgående. Hon försvarade sig bara med att "Den senaste uppdateringen vi har fått från Telia är den 25 oktober 2005"?!?!??!
Det här ska jag banne mig kolla upp. Har man ingen rättighet alls som kund när man betalar för att ha hemligt nummer? Om de sen har sålt mitt nummer ändå, borde inte det vara olagligt????
Någon som vet??????
Kan det vara så?
Jag var nyss inne och läste på en hemsida jag ofta brukar besöka.
Där skriver en tjej som "inte-bara-är-någon-på-internet", som jag först tyckte.
Hon är något mer än det, även om jag inte har träffat henne.
Hon skriver fantastiskt. Hon är en sjujäkel på att fotografera. Hon är en jäkel på att beröra med sina texter.
Hur som helst, så handlade ett av inläggen om att ta någon/något för givet.
Jag skrev ett inlägg till henne att om man tar någon för givet, så älskar man inte den personen lika hett och innerligt. Om man inte tar någon eller något för givet, så njuter man bättre av livet och blir duktigare på att ta tillvara på stunderna av lycka. På de små stunderna i livet. Medans om man tar något för givet, så missar man många av de stunderna. Kan det vara så? Kan det vara så enkelt, för att njuta av livet så ska man aldrig ta något för givet?
Tänk om jag knäckt den tusenåriga livsfilosofigåtan "Hur blir jag lycklig?" nu? ;)
Där skriver en tjej som "inte-bara-är-någon-på-internet", som jag först tyckte.
Hon är något mer än det, även om jag inte har träffat henne.
Hon skriver fantastiskt. Hon är en sjujäkel på att fotografera. Hon är en jäkel på att beröra med sina texter.
Hur som helst, så handlade ett av inläggen om att ta någon/något för givet.
Jag skrev ett inlägg till henne att om man tar någon för givet, så älskar man inte den personen lika hett och innerligt. Om man inte tar någon eller något för givet, så njuter man bättre av livet och blir duktigare på att ta tillvara på stunderna av lycka. På de små stunderna i livet. Medans om man tar något för givet, så missar man många av de stunderna. Kan det vara så? Kan det vara så enkelt, för att njuta av livet så ska man aldrig ta något för givet?
Tänk om jag knäckt den tusenåriga livsfilosofigåtan "Hur blir jag lycklig?" nu? ;)
Att vänta barn....
Den här texten har jag hittat på en sida på nätet. Det finns en författare, men jag minns ej vem?
Texten är mycket bra och väldigt, väldigt tänkvärd....
"Att vänta barn är som att planera en sagolik semesterresa till Italien.
Du köper guide-böcker och gör upp underbara planer.
Colosseum, Michangelo, gondolerna i Venedig.
Du kanske lär dig några fraser på italienska. Allt är mycket spännande.
Efter månader av spänd förväntan är det äntligen dags.
Du packar dina väskor och så far du iväg. Flera timmar senare landar planet.
Flygvärdinnan kommer in och säger "Välkommen till Holland".
"Holland!" ropar du. "Vad menar ni med med Holland? Jag har beställt en resa till Italien!
Det är dit jag ska. I hela mitt liv har jag drömt om att komma till Italien."
Flygresan har ändrats. De har landat i Holland och där måste du vara kvar.
Det viktiga är att de inte fört dig till en hemsk, ful och smutsig plats full med pest, svält och sjukdomar, den är bara annorlunda.
Så du måste gå och köpa nya guide-böcker. Du måste lära dig ett nytt språk.
Du kommer att möta helt nya människor som du aldrig skulle mött annars.
Det är bara en annorlunda plats. Tempot är långsammare än i Italien; det är inte så tjusigt.
Men när du varit där ett tag och återhämtat dig så ser du dig omkring...
och du börjar lägga märke till att Holland har väderkvarnar, Holland har vackra tulpaner...
och i Holland finns till och med målningar av Rembrandt.
Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien.
De talar vitt och brett om hur underbart de hade det där.
Under resten av ditt liv kommer du att säga: "Ja, det var dit jag skulle ha rest. Det var det jag hade planerat."
Den smärtan kommer aldrig, aldrig någonsin att försvinna...
Därför att förlusten av den drömmen är en mycket betydelsefull förlust.
Men om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du inte kom till Italien,
så blir du aldrig fri att uppskatta och njuta av det sällsamma, det underbara....med Holland".
Texten är mycket bra och väldigt, väldigt tänkvärd....
"Att vänta barn är som att planera en sagolik semesterresa till Italien.
Du köper guide-böcker och gör upp underbara planer.
Colosseum, Michangelo, gondolerna i Venedig.
Du kanske lär dig några fraser på italienska. Allt är mycket spännande.
Efter månader av spänd förväntan är det äntligen dags.
Du packar dina väskor och så far du iväg. Flera timmar senare landar planet.
Flygvärdinnan kommer in och säger "Välkommen till Holland".
"Holland!" ropar du. "Vad menar ni med med Holland? Jag har beställt en resa till Italien!
Det är dit jag ska. I hela mitt liv har jag drömt om att komma till Italien."
Flygresan har ändrats. De har landat i Holland och där måste du vara kvar.
Det viktiga är att de inte fört dig till en hemsk, ful och smutsig plats full med pest, svält och sjukdomar, den är bara annorlunda.
Så du måste gå och köpa nya guide-böcker. Du måste lära dig ett nytt språk.
Du kommer att möta helt nya människor som du aldrig skulle mött annars.
Det är bara en annorlunda plats. Tempot är långsammare än i Italien; det är inte så tjusigt.
Men när du varit där ett tag och återhämtat dig så ser du dig omkring...
och du börjar lägga märke till att Holland har väderkvarnar, Holland har vackra tulpaner...
och i Holland finns till och med målningar av Rembrandt.
Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien.
De talar vitt och brett om hur underbart de hade det där.
Under resten av ditt liv kommer du att säga: "Ja, det var dit jag skulle ha rest. Det var det jag hade planerat."
Den smärtan kommer aldrig, aldrig någonsin att försvinna...
Därför att förlusten av den drömmen är en mycket betydelsefull förlust.
Men om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du inte kom till Italien,
så blir du aldrig fri att uppskatta och njuta av det sällsamma, det underbara....med Holland".
Födelsedagsfirande
.. ska jag på idag!
Det är min brorsdotter och det barn som jag är Gudmor åt, som fyller 2 år!
Ska bli jätteroligt att träffa henne, har inte sett henne sen julas nu! *alldeles för lång tid sen*
Det är tur att internet finns, för via det har jag i alla fall fått se henne över en videofilm bror skickat!
Tackar för det! Tackeli-tack.
Först skulle jag och barnen ha åkt i egen bil, bakom mina föräldrar. Men i och med väglaget och våra icke existerande dubbdäck, så åker vi med i mamma o pappas bil. Det blir nog bra det. Jag hoppas bara att det går bra att åka med Minstingen. Att hon inte börjar protestera redan innan vi är i Västerås, typ. Då blir det nog en låååång väg. Sen ska vi hem ikväll också................
Skoj ska det bli idag iaf! Jag har lite att pula med nu på förmiddagen. Mina föräldrar kommer 12,30, känner jag dem rätt står de här redan 12. Inte mig emot, men det kan vara skönt att ha det mesta färdigt då.
Var vaken inatt mellan 3-4. Låg och funderade på förrätt tills på lördag. Hjälp, jag kommer verkligen inte på något. Jag vill ha mycket grönsaker, eller någon skaldjursgrejsimojs-röra. Få se om jag hinner bläddra lite i någon kokbok idag innan vi åker. Imorgon måste jag försöka åka och storhandla, med eller utan barnen. Förmodligen med dem......
Det är min brorsdotter och det barn som jag är Gudmor åt, som fyller 2 år!
Ska bli jätteroligt att träffa henne, har inte sett henne sen julas nu! *alldeles för lång tid sen*
Det är tur att internet finns, för via det har jag i alla fall fått se henne över en videofilm bror skickat!
Tackar för det! Tackeli-tack.
Först skulle jag och barnen ha åkt i egen bil, bakom mina föräldrar. Men i och med väglaget och våra icke existerande dubbdäck, så åker vi med i mamma o pappas bil. Det blir nog bra det. Jag hoppas bara att det går bra att åka med Minstingen. Att hon inte börjar protestera redan innan vi är i Västerås, typ. Då blir det nog en låååång väg. Sen ska vi hem ikväll också................
Skoj ska det bli idag iaf! Jag har lite att pula med nu på förmiddagen. Mina föräldrar kommer 12,30, känner jag dem rätt står de här redan 12. Inte mig emot, men det kan vara skönt att ha det mesta färdigt då.
Var vaken inatt mellan 3-4. Låg och funderade på förrätt tills på lördag. Hjälp, jag kommer verkligen inte på något. Jag vill ha mycket grönsaker, eller någon skaldjursgrejsimojs-röra. Få se om jag hinner bläddra lite i någon kokbok idag innan vi åker. Imorgon måste jag försöka åka och storhandla, med eller utan barnen. Förmodligen med dem......
Bröllop
Den här texten fick vi på ett fint kort av en släkting den dagen vi gifte oss.
Jag tycker faktiskt att den är riktigt fin, tänkvärd och säger en hel del.
"Men låt det finnas rymd i er samvaro,
och låt himlens vindar dansa mellan er.
Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja;
Låt den hellre vara ett öppet hav mellan era själars stränder.
Fyll varandras bägare men drick inte ur samma bägare.
Ge varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd.
Sjung och dansa tillsammans och var glada,
men låt var och en av er få vara ensam.
Liksom strängarna på en luta är ensamma även
när de vibrerar av samma musik.
Ge era hjärtan, men inte i varndras förvar.
För endast livets hand förmår rymma era hjärtan.
Stå vid varandras sida, men inte för nära;
för templets pelare står åtskilda och eken och Cypressen
växer inte i varandras skugga".
- ur Profeten av Khalil Gibran
O---------------------O-----------------------O---------------------------O---------------------------O
Jag tycker faktiskt att den är riktigt fin, tänkvärd och säger en hel del.
"Men låt det finnas rymd i er samvaro,
och låt himlens vindar dansa mellan er.
Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja;
Låt den hellre vara ett öppet hav mellan era själars stränder.
Fyll varandras bägare men drick inte ur samma bägare.
Ge varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd.
Sjung och dansa tillsammans och var glada,
men låt var och en av er få vara ensam.
Liksom strängarna på en luta är ensamma även
när de vibrerar av samma musik.
Ge era hjärtan, men inte i varndras förvar.
För endast livets hand förmår rymma era hjärtan.
Stå vid varandras sida, men inte för nära;
för templets pelare står åtskilda och eken och Cypressen
växer inte i varandras skugga".
- ur Profeten av Khalil Gibran
O---------------------O-----------------------O---------------------------O---------------------------O
Ingen rubrik
En del saker vill man inte skriva om.
Kanske inte här, kanske inte någon annan stans heller.
Så är det bara.
Kanske inte här, kanske inte någon annan stans heller.
Så är det bara.
Världens klokaste son!
Jag har världens klokaste, finaste, underbaraste son! Jag har faktiskt det.
Ibland är jag ganska "hetlevrad" och höjer rösten, ja.. jag gör även det till min son! Jag kan vara rätt lättirriterad, allra helst nu när nattsömnen är störd av nattamningen. Det är inget att skylla på, jag vet!
Men det är iaf en grundläggande orsak till mitt humör.
Nu är det inte så att jag skriker, gormar och tar till handgripligheter här hemma, nej nej. Men jag höjer kanske rösten lite fortare än vad jag skulle behöva. Det är något jag försöker behärska, ibland går det, ibland går det sämre. Som idag till exempel.
Sonen kastade sin "disk-robot" mot mig, men han missade mig så den flög förbi. Det blev en sk. temperamenthöjare.... Sa högt och bestämt ifrån, att sådär gör man minsann inte.
Andra gången jag höjde min röst var när han "tappade" en stor sten i vårat golv.
Det har känts lite "kyligt" mellan oss. Jag bad om förlåtelse för att jag ibland är irriterad på honom, att jag ibland höjer rösten och skäller på han. Han tittar storögt och klokt på mig och frågar lugnt och sansat:
"Men mamma, varför skäller du på mig då?".
Han fortsätter med en ganska tyst röst, ser mig rätt in i ögonen med sina o´boy ögon och säger:
"Du behöver inte höja rösten sådär som du gör, utan om jag gör något som jag inte får.. då kan du säga till mig såhär...." varpå han lugnt och fint säger "gör inte så där".
Jag smälte.
Vi pussades.
Vi kramades.
Och än en gång lovade jag mig själv att behärska mitt humör.
Ibland är jag ganska "hetlevrad" och höjer rösten, ja.. jag gör även det till min son! Jag kan vara rätt lättirriterad, allra helst nu när nattsömnen är störd av nattamningen. Det är inget att skylla på, jag vet!
Men det är iaf en grundläggande orsak till mitt humör.
Nu är det inte så att jag skriker, gormar och tar till handgripligheter här hemma, nej nej. Men jag höjer kanske rösten lite fortare än vad jag skulle behöva. Det är något jag försöker behärska, ibland går det, ibland går det sämre. Som idag till exempel.
Sonen kastade sin "disk-robot" mot mig, men han missade mig så den flög förbi. Det blev en sk. temperamenthöjare.... Sa högt och bestämt ifrån, att sådär gör man minsann inte.
Andra gången jag höjde min röst var när han "tappade" en stor sten i vårat golv.
Det har känts lite "kyligt" mellan oss. Jag bad om förlåtelse för att jag ibland är irriterad på honom, att jag ibland höjer rösten och skäller på han. Han tittar storögt och klokt på mig och frågar lugnt och sansat:
"Men mamma, varför skäller du på mig då?".
Han fortsätter med en ganska tyst röst, ser mig rätt in i ögonen med sina o´boy ögon och säger:
"Du behöver inte höja rösten sådär som du gör, utan om jag gör något som jag inte får.. då kan du säga till mig såhär...." varpå han lugnt och fint säger "gör inte så där".
Jag smälte.
Vi pussades.
Vi kramades.
Och än en gång lovade jag mig själv att behärska mitt humör.
Snart bär det iväg!
Bjuda på till fika?
Imorgon kommer det en kompis hit och hälsar på.
Det blir ju trevligt! Sonen är på dagis och lillskruttis kommer ha sovperiod, det innebär att vi kommer få prata ostört! Tjoho, det är alltid skönt!
Jag har funderat lite på vad jag ska bjuda på. Eftersom det är på förmiddagen och vi båda ganska nyligen har klämt i oss en stadig frulle, så vill jag bjuda på något lättfikat. Men vad?
Jag funderar på om man ska göra en fruktsallad? Fruktsallad och en klick glass ihop med en stor kopp, starkt kaffe? Kan det vara nåt tro?
Det blir ju trevligt! Sonen är på dagis och lillskruttis kommer ha sovperiod, det innebär att vi kommer få prata ostört! Tjoho, det är alltid skönt!
Jag har funderat lite på vad jag ska bjuda på. Eftersom det är på förmiddagen och vi båda ganska nyligen har klämt i oss en stadig frulle, så vill jag bjuda på något lättfikat. Men vad?
Jag funderar på om man ska göra en fruktsallad? Fruktsallad och en klick glass ihop med en stor kopp, starkt kaffe? Kan det vara nåt tro?
Menyförslag
Ska ju bjuda svärmor på en hemlagad 50-års middag på lördag.
Vi hade tänkt oss en 3-rätters. Det är ju tisdag idag och hög tid att börja planera inköp! Det enda jag är säker på att vi ska ha, det är varmrätten. Det får bli en fläskfilé rätt ((vet dock inte riktigt vad jag ska göra med den en, men har lite idéer) som ska serveras med en Afrikansk potatisgratäng (mums!). Givetvis en stor sallad till. Här har jag tänkt att göra någon annan variant av den vanliga grönsalladen. Röra i lite annat smått och gott mellan varven av romansallad, tomat, gurka och paprika. Lite soltorkade tomater, rostade pinjenötter, kanske majs.... Sen ringla över lite honung och strö över lite flingsalt! Det blir nog gottigt.
Efterätten hade jag från början tänkt skulle bli fromagefyllda Apelsinbomber. Men jag vet inte..... känns så himla mkt 80-tal över valet. Annars har jag blivit rekommenderad en Pollytårta, som ska vara SÅÅÅÅ god. En annan har föreslagit Chokladmoussetårta. Personligen är jag lite sugen på Cheesecake, men det är det ju bara 3 veckor sen jag åt. Ahhhh, vad svårt! Pannacotta är ju annars VÄDLIGT gott och VÄLDIGT kaloririkt.... det får nog bli de kalorisnåla Apelsinbomberna.
Förätten har jag ingen som helst aning om. Det enda jag är säker på är att jag inte vill att den ska ta så mycket tid att göra. Lägger hellre ner mer tid på efterätten (mumsråtta som man är...).
Man kanske skulle bjuda på lite soppa som förrätt? Nej förresten.
Ah, får fnula vidare. Kanske får Googla lite och se om det dyker upp något intressant.
Jag blir så trött på mig själv också. Jag älskar ju att laga mat. Lägger ner rätt många timmar på att leta på nya recept och dona. Just då har jag alltid jättestor lust att bjuda hem folk på middag. Sen när det väl är dax för oss att stå för en middag, då är all lust som borta. Då känns det helt plötsligt jättebökigt!
Men så kommer dagen D och middagen är serverad - då börjar det kännas bra igen! Vad beror det på?
"Rampfeber" kanske? Nervös för att maten inte ska bli lyckad?
Ett annat stort problem är att jag har så MÅNGA rätter jag skulle vilja laga och bjuda på, att jag får svårt att bestämma mig. Det är lite jobbigt. Det kanske är DET som är det jobbiga?!
Ja, ibland fungerar man konstigt.
Vi hade tänkt oss en 3-rätters. Det är ju tisdag idag och hög tid att börja planera inköp! Det enda jag är säker på att vi ska ha, det är varmrätten. Det får bli en fläskfilé rätt ((vet dock inte riktigt vad jag ska göra med den en, men har lite idéer) som ska serveras med en Afrikansk potatisgratäng (mums!). Givetvis en stor sallad till. Här har jag tänkt att göra någon annan variant av den vanliga grönsalladen. Röra i lite annat smått och gott mellan varven av romansallad, tomat, gurka och paprika. Lite soltorkade tomater, rostade pinjenötter, kanske majs.... Sen ringla över lite honung och strö över lite flingsalt! Det blir nog gottigt.
Efterätten hade jag från början tänkt skulle bli fromagefyllda Apelsinbomber. Men jag vet inte..... känns så himla mkt 80-tal över valet. Annars har jag blivit rekommenderad en Pollytårta, som ska vara SÅÅÅÅ god. En annan har föreslagit Chokladmoussetårta. Personligen är jag lite sugen på Cheesecake, men det är det ju bara 3 veckor sen jag åt. Ahhhh, vad svårt! Pannacotta är ju annars VÄDLIGT gott och VÄLDIGT kaloririkt.... det får nog bli de kalorisnåla Apelsinbomberna.
Förätten har jag ingen som helst aning om. Det enda jag är säker på är att jag inte vill att den ska ta så mycket tid att göra. Lägger hellre ner mer tid på efterätten (mumsråtta som man är...).
Man kanske skulle bjuda på lite soppa som förrätt? Nej förresten.
Ah, får fnula vidare. Kanske får Googla lite och se om det dyker upp något intressant.
Jag blir så trött på mig själv också. Jag älskar ju att laga mat. Lägger ner rätt många timmar på att leta på nya recept och dona. Just då har jag alltid jättestor lust att bjuda hem folk på middag. Sen när det väl är dax för oss att stå för en middag, då är all lust som borta. Då känns det helt plötsligt jättebökigt!
Men så kommer dagen D och middagen är serverad - då börjar det kännas bra igen! Vad beror det på?
"Rampfeber" kanske? Nervös för att maten inte ska bli lyckad?
Ett annat stort problem är att jag har så MÅNGA rätter jag skulle vilja laga och bjuda på, att jag får svårt att bestämma mig. Det är lite jobbigt. Det kanske är DET som är det jobbiga?!
Ja, ibland fungerar man konstigt.
Att vinna eller förlora..
"Det viktiga är inte hur man vinner, utan hur man förlorar".
(från Oprah imorse)
(från Oprah imorse)
Härliga kommentarer..
.. kommer det ofta ur barnamunnar!
Inom loppet av 1 timma, kan de små liven ha kört slut på en totalt!
De kan ha trotsat, busat, härjat, tjatat, pratat så man storknar och man tror att öronen är redo att falla av, tålamodet på väg att försvinna och en själv på väg att falla ihop och isär. Då kommer den.
Då kommer den där underbara, klockrena kommentaren! Grejen är ju också att den inte behöver vara riktad till en själv för att man ska uppskatta den. Härligt, härligt!
På tal om kommentarer. Igår när jag satt med sonen och kollade på barnprogram så pratade de om att inte ge upp. Sonen undrade vad "ge upp" betydde. Jag förklarade att ifall om han vill bli tex austronat, då måste han kämpa. Då måste man plugga och lära sig mycket. Hur jobbigt det än är så får man inte ge upp. Han tittar storögt på mig, med den där förstående-blicken. Vi säger inget mer om det. Jag tror inte han bryr sig.
Efter en kvart nånting säger han helt plötsligt: "När man blir pensionär. DÅ får man ge upp!". Vidare nämner han min pensionerade morbror och min morfar, hans "gammel-Eric", de får minsann ge upp.
Nähe, nu väntar tvätten. Den ständiga tvätten som inte bara hänger på tvättlinorna, utan som även ständigt hänger över min "att-göra-lista". Jag som ibland har tänkt tanken på ett tredje barn, får alltid sån konstig ångest över det när jag närmar mig tvättstugan.......................... Inte att förglömma ångesten som kommer när jag har tänkt på ett fjärde barn..............!!
Inom loppet av 1 timma, kan de små liven ha kört slut på en totalt!
De kan ha trotsat, busat, härjat, tjatat, pratat så man storknar och man tror att öronen är redo att falla av, tålamodet på väg att försvinna och en själv på väg att falla ihop och isär. Då kommer den.
Då kommer den där underbara, klockrena kommentaren! Grejen är ju också att den inte behöver vara riktad till en själv för att man ska uppskatta den. Härligt, härligt!
På tal om kommentarer. Igår när jag satt med sonen och kollade på barnprogram så pratade de om att inte ge upp. Sonen undrade vad "ge upp" betydde. Jag förklarade att ifall om han vill bli tex austronat, då måste han kämpa. Då måste man plugga och lära sig mycket. Hur jobbigt det än är så får man inte ge upp. Han tittar storögt på mig, med den där förstående-blicken. Vi säger inget mer om det. Jag tror inte han bryr sig.
Efter en kvart nånting säger han helt plötsligt: "När man blir pensionär. DÅ får man ge upp!". Vidare nämner han min pensionerade morbror och min morfar, hans "gammel-Eric", de får minsann ge upp.
Nähe, nu väntar tvätten. Den ständiga tvätten som inte bara hänger på tvättlinorna, utan som även ständigt hänger över min "att-göra-lista". Jag som ibland har tänkt tanken på ett tredje barn, får alltid sån konstig ångest över det när jag närmar mig tvättstugan.......................... Inte att förglömma ångesten som kommer när jag har tänkt på ett fjärde barn..............!!
Uhhh...
Sån här design vill jag då I N T E ha på min sida.
Ja, jag har försökt att ändra i "Redigera stilmall". Det gick, men inte så som jag ville.
"Jag" ska göra om den här designen när tiden och minnet finns.
Är jag fast i blogg-träsket nu alltså? Det verkar inte bättre.
Jag har varit allergisk mot bloggeri, medvetet tagit avstånd. Inte orkat engagera mig och se efter om det skulle kunna vara något för mig. Vid närmare eftertanke så kanske det inte är så illa ändå?
De flesta av mina nära och kära finns ju på avstånd. De flesta har även barn och hur lätt är det att hitta telefontid med varandra (ja, samtalen kan pågå under rätt låååång tid). Antingen så har man fullt upp med sina egna ungar, det är läggdax, det är matdax, det är baddax, det är lekdax, det är ritadax, det är utgångsdax... mycket daxeri med det ena och det andra, som gör att det är svårt att kunna prata i lugn och ro.
Ibland gör man några försök att lite kort och koncist "avverka" det viktigaste som hänt. Men det där korta och koncista blir inte så himla kortdraget... Ibland (oftast) pratar man MER med sin man (ger order vad han ska göra), sina barn (ger order vad de _inte_ ska göra.... ) än vännen i luren - som iofs i sin tur, SAMTIDIGT som jag själv pratar med någon annan, pratar med sin man, sina barn........
Därför kanske det här kan vara ett bra sätt, att för dem som är intresserade, se vad jag har gjort eller ska göra. Så kan man liksom spara på de där "jag-måste-ringa-X"-samtalen, med gott samvete.
Ja, jag har försökt att ändra i "Redigera stilmall". Det gick, men inte så som jag ville.
"Jag" ska göra om den här designen när tiden och minnet finns.
Är jag fast i blogg-träsket nu alltså? Det verkar inte bättre.
Jag har varit allergisk mot bloggeri, medvetet tagit avstånd. Inte orkat engagera mig och se efter om det skulle kunna vara något för mig. Vid närmare eftertanke så kanske det inte är så illa ändå?
De flesta av mina nära och kära finns ju på avstånd. De flesta har även barn och hur lätt är det att hitta telefontid med varandra (ja, samtalen kan pågå under rätt låååång tid). Antingen så har man fullt upp med sina egna ungar, det är läggdax, det är matdax, det är baddax, det är lekdax, det är ritadax, det är utgångsdax... mycket daxeri med det ena och det andra, som gör att det är svårt att kunna prata i lugn och ro.
Ibland gör man några försök att lite kort och koncist "avverka" det viktigaste som hänt. Men det där korta och koncista blir inte så himla kortdraget... Ibland (oftast) pratar man MER med sin man (ger order vad han ska göra), sina barn (ger order vad de _inte_ ska göra.... ) än vännen i luren - som iofs i sin tur, SAMTIDIGT som jag själv pratar med någon annan, pratar med sin man, sina barn........
Därför kanske det här kan vara ett bra sätt, att för dem som är intresserade, se vad jag har gjort eller ska göra. Så kan man liksom spara på de där "jag-måste-ringa-X"-samtalen, med gott samvete.