Världens klokaste son!
Jag har världens klokaste, finaste, underbaraste son! Jag har faktiskt det.
Ibland är jag ganska "hetlevrad" och höjer rösten, ja.. jag gör även det till min son! Jag kan vara rätt lättirriterad, allra helst nu när nattsömnen är störd av nattamningen. Det är inget att skylla på, jag vet!
Men det är iaf en grundläggande orsak till mitt humör.
Nu är det inte så att jag skriker, gormar och tar till handgripligheter här hemma, nej nej. Men jag höjer kanske rösten lite fortare än vad jag skulle behöva. Det är något jag försöker behärska, ibland går det, ibland går det sämre. Som idag till exempel.
Sonen kastade sin "disk-robot" mot mig, men han missade mig så den flög förbi. Det blev en sk. temperamenthöjare.... Sa högt och bestämt ifrån, att sådär gör man minsann inte.
Andra gången jag höjde min röst var när han "tappade" en stor sten i vårat golv.
Det har känts lite "kyligt" mellan oss. Jag bad om förlåtelse för att jag ibland är irriterad på honom, att jag ibland höjer rösten och skäller på han. Han tittar storögt och klokt på mig och frågar lugnt och sansat:
"Men mamma, varför skäller du på mig då?".
Han fortsätter med en ganska tyst röst, ser mig rätt in i ögonen med sina o´boy ögon och säger:
"Du behöver inte höja rösten sådär som du gör, utan om jag gör något som jag inte får.. då kan du säga till mig såhär...." varpå han lugnt och fint säger "gör inte så där".
Jag smälte.
Vi pussades.
Vi kramades.
Och än en gång lovade jag mig själv att behärska mitt humör.
Ibland är jag ganska "hetlevrad" och höjer rösten, ja.. jag gör även det till min son! Jag kan vara rätt lättirriterad, allra helst nu när nattsömnen är störd av nattamningen. Det är inget att skylla på, jag vet!
Men det är iaf en grundläggande orsak till mitt humör.
Nu är det inte så att jag skriker, gormar och tar till handgripligheter här hemma, nej nej. Men jag höjer kanske rösten lite fortare än vad jag skulle behöva. Det är något jag försöker behärska, ibland går det, ibland går det sämre. Som idag till exempel.
Sonen kastade sin "disk-robot" mot mig, men han missade mig så den flög förbi. Det blev en sk. temperamenthöjare.... Sa högt och bestämt ifrån, att sådär gör man minsann inte.
Andra gången jag höjde min röst var när han "tappade" en stor sten i vårat golv.
Det har känts lite "kyligt" mellan oss. Jag bad om förlåtelse för att jag ibland är irriterad på honom, att jag ibland höjer rösten och skäller på han. Han tittar storögt och klokt på mig och frågar lugnt och sansat:
"Men mamma, varför skäller du på mig då?".
Han fortsätter med en ganska tyst röst, ser mig rätt in i ögonen med sina o´boy ögon och säger:
"Du behöver inte höja rösten sådär som du gör, utan om jag gör något som jag inte får.. då kan du säga till mig såhär...." varpå han lugnt och fint säger "gör inte så där".
Jag smälte.
Vi pussades.
Vi kramades.
Och än en gång lovade jag mig själv att behärska mitt humör.
Kommentarer
Postat av: Malin Rentner
nej men vad gullig blogg. Din son verkar ju bara för mysig. Såg att du gjorde avtryck i min blogg så jag blev nyfiken och gick in på din. Lycka till med humöret, jag vet hur det känns även om min Ruben bara är 6 månader.
Postat av: Popprinsessan
Ja, jag måste hålla med om att han låter väldigt klipsk den där lille filuren. Synd att jag inte har hunnit träffa varken honom eller lillskruttan, som du så sött kallade henne, så mycket.. Vi får ändra på det..
Jag vet precis hur det känns att tappa humöret hela tiden, och jag har inte ens barn än.. Hu, hur ska det gå för mig?! Jaja, den dagen, den sorgen haha :D
Trackback