Oralt
Ändå ligger tröttheten och lurar bakom hörnet, hela tiden. Det är som att Tröttheten inte riktigt vill släppa taget om mig. Nej nej.
Jag är trött, men inte nödvändigtvis tröttare än förut. Men jag är trött på någon annat, konstigt sätt.
Nu går dagarnas timmar åt till att VAKA över lilla S. Hon stoppar A L L T i munnen. När går den orala fasen över? Vid 2½, eller NÄR?? Ska vi behöva ha det såhär i 1½ år till? Neeeej, då blir jag ett vrak!
Igår stoppade hon in en blå plastbit i munnen och såg så klurig ut. När M kände i hennes mun, kände han först ingenting. När jag sedan kände, så var den jättelångt bak i hennes mun. M fick försöka pilla ut den och det var inte det lättaste. Men ut kom den.
Jag är livrädd för allt E´s lego. Det får han bara ha på sitt rum, men ändå på något vis så kan man hitta småbitar både här och där. En sån bit skulle kunna få förödande konsekvenser i henns närvaro....
Det känns inte som att "om S stoppar något i munnen o kvävs", utan "när stoppar hon något i munnen o kvävs". :(
Inte gör det saken bättre att jag inte V E T vad man ska göra då. Visst, jag har ju några "förslag" - men vad är rätt och vad är fel?
Och vad spelar det egentligen för roll, för OM det skulle hända - så kommer jag väl förmodligen:
1. Svimma.
2. Få panik!
3. Bara ställa mig och skrika på att någon ska hjälpa henne.
Det är de 3 grejorna som det _känns_ att jag skulle göra. Men kanske har man något i sig av naturen, som gör att man tar sitt förnuft i fånga i en sån situation och "gör rätt"?
Eller inte.
Jag vet inte och jag hoppas, HOPPAS att jag aldrig kommer behöver få veta hur jag skulle reagera.
uj.
jag vill ju att du aldrig ska behöva få reda på hur du kommer reagera men vet du vad... man reagerar bra. man svimmas inte, man panikar inte.
en gång när vi var ute med båten började det brinna (!) inne i sovhytten. jag kvävde elden, drog isär plussladden från minussladden. tejpade ihop dem. stängde av hela elsystemet. kontrollerade att allt var bra och att elden inte spridit sig.
förnuft. före. känsla.
sen grät jag.
i en timme.
så fine, du kanske kommer svimma eller panika eller stortjuta och skrika som en galning. men innan du gör det kommer du att agera och göra allt du kan för att hjälpa henne.
såklart.
jag vet.
tyvärr.
och du - jag känner verkligen med och för dig. vet det.
många kramar
j.
Åh, fy så hemskt att det började brinna!! Det är också något jag är oerhört rädd att råka ut för.
Vad mycket du hann göra!! Min spontana reaktion är att jag själv hade hoppat i vattnet.. men förmodligen reagerar man inte så då´rå...
Vad duktig du var som tog hand om situationen!!!
Ang. lilla S. Ja, jag hoppas verkligen inte att jag behöver få veta hur jag skulle reagera vid en kris-reaktion. Detsamma med sonen!!!
Kram