Blogg-blottare
Varför känner jag inte igen mitt eget sätt att skriva? Varför känner jag inte igen mina ord?
Är det för att jag oftast inte läser det jag skrivit?
Eller är det för att jag skriver på olika sätt? Just det där med att skriva på olika sätt fick mig att känna mig lite dubbel. Jag har hela tiden trott mig ha ett visst sätt att skriva på. Oavsett om det är här eller om det är i min absolut privata dagbok. Men jag kan inte annat än konstatera att så inte är fallet.
Varför kan jag inte ge 100% av mig själv i min blogg? I min egna blogg!
Märkligt, eller kanske är det inte så märkligt?
Det jag kom fram till var, att de bästa orden, de vackraste meningarna, de rakaste tankarna - är skrivna för hand. Det innebär alltså att det jag skriver här och nu, är mina tankar och känslor i begränsad upplaga.
Platsen där _alla_ mina tankar och känslor bäst får plats... är på ett vanligt vitt A4-papper, skrivet för hand.
Förvarat på ett tryggt ställe. Varför, har jag något att dölja? Nej, jag tror inte det. Bara att en del tankar och en del funderingar och en hel del känslor, vill jag nog helt enkelt ha för mig själv. Jag är uppfostrad med att man ska dela med sig till andra. Men på den här punkten tänker jag i så fall vara ouppfostrad.
Hur mycket jag än försöker att skriva "öppet" här, så kommer det ändå alltid att finnas mer känslor och fler tankar. Som kanske inte ens gör sig på ett vanligt A4-papper, utan gör sig bäst om de helt enkelt får förbli på den oåtkomliga platsen i mitt liv - hjärnan.
Det bara är så.
Men det är väl alltid så, att man lätt hamnar i en viss "jargong" när man skriver den dagbok som en blogg åtminstone har drag av? Speciellt som ung skrev man ju ofta väldigt överdrivet och långt ifrån sitt rätta jag. Hittade en sån gammal dagbok och upptäckte att den egentligen var skriven för att passa mitt ressällskap och inte förmedlade en enda äkta egen känsla eller iakttagelse.
För vems skull skriver man? Varför skriver man? Vad vill man med det man skriver? Jag tror att svaren på dessa, tillsammans med andra, frågor ger en insikt om texterna man skriver. När man vet varför kan man lättare förstå hur, tror jag.
Själv skriver jag alltid precis som mina tankar ser ut, för om jag inte känner igen mig i mina egna texter - hur ska då någon annan känna igen mig?
Jag har funderat mycket på det där. Tidigare skrev jag ofta texter "som jag inte kände igen själv". Det händer fortfarande då och då såklart, men jag brukar slänga dom texterna snabbt.
Självklart avslöjar jag inte allt, självklart finns det tankar och texter och ord och meningar som jag inte delar med mig av på internet (eller till andra), men med det inte sagt att det jag faktiskt delar med mig av är censurerat på något sätt.
äh, vad jag svamlar. :)
Kram.
...och förresten så kan INGEN skriva ner alla sina tankar för hjärnan är snabbare än händerna! :) Det finns alltid mer, det finns alltid fler. Det är väl det som är en del av tjusningen: att man aldrig kan lära känna någon fullt ut. :D
Hej Jennie! :-)
Åh, vad svårt det här blev nu då. Jag känner igen mig själv, men inte mitt sätt att skriva på. Eller hur jag ska säga... Jag vet att jag skrev att jag inte kände igen mig själv, men det är snarare mitt korta sätt att formulera mig på - som inte kändes "rätt", som inte kändes bekant.
Jag läser oftast inte igenom det jag skriver, vare sig här eller i mail... så när jag väl började läsa igenom min blogg - så fick jag bara en känsla "vad är det där för ihopkokade ord", typ... "Det där har inte jag skrivit. Jag skriver inte sådär stelt, sådär kort och koncist".
Det är liksom som om det är färre adjektiv i mina texter, än vad som finns i mina egentliga tankar och känslor.
kram
jag menade "inte känna igen sitt sätt att skriva på" när jag skrev "inte känna igen sig själv"
hela min kommentar handlade om sätt att skriva på - inget annat :)
skare bli feltolkningar, felskrivningar och missförstånd så är det väl lika bäst att spä på rejält?! :) =)