Larmet gick!
Eftersom M bara skulle in i en affär lite snabbt (en av de där uuurtråkiga affärerna) så satt jag och barnen kvar i bilen. Jaha, inget konstigt med det. Men efter ett par minuter så hör jag att det klickar till i bilens lås. Nääääääää, tänker jag - nu går larmet snart! Ingen nyckel hade jag heller. E satt fastspänd i sin bilbarnstol, S satt fastspänd i sitt fastspända babyskydd och hunden E satt i bagaget ....
Det var ju inte direkt så att man spände lös alla och drog med dem in i affären i sökandet efter M.
Istället säger jag lugnt till sonen att larmet snart kommer gå i bilen och att jag måste hämta pappa för att få bilnyckeln så vi kan stänga av det. Han nickar medgivande och tittar lite konstigt på mig. Jag springer iväg och lämnar dörren lite på glänt. Samtidigt som jag fullkomligt RUSAR därifrån, så går givetvis larmet.
Tror ni folket tittade på mig? Jadå. Det konstiga var ju ändå att ingen försökte fånga mig? Eller ens ropa: "Ta fast tjuven" ;). Men det kanske man bara gör i filmer?
I alla fall.... jag springer som en tok (tur nog står vi parkerade nära ingången). Jag springer som en galning för att inte larmet ska behöva tjuta så länge, för att jag är rädd att alla i bilen ska bli rädda och för att jag är rädd att sonen ska få panik och springa ut!
Så jag springer.... och in i butiken och ropar "XXXXXXXXXXXXXXXX" Sen får jag syn på honom. Han står där borta längst ner i korridoren. Han tittar konstigt. Jag ropar hööögt igen. Att han måste komma, för billarmet har gått. DÅ fattar han och börjar rusa mot mig..... Tror ni att det var någon som tittade på mig när jag stod där och vrålade? :)
Väl tillbaka i bilen så var läget lugnt. Sonen hade inte blivit rädd. Han tyckte snarare att det var skoj...
"Sätt på det igen, mamma!".
HMMM.
Det var ju inte direkt så att man spände lös alla och drog med dem in i affären i sökandet efter M.
Istället säger jag lugnt till sonen att larmet snart kommer gå i bilen och att jag måste hämta pappa för att få bilnyckeln så vi kan stänga av det. Han nickar medgivande och tittar lite konstigt på mig. Jag springer iväg och lämnar dörren lite på glänt. Samtidigt som jag fullkomligt RUSAR därifrån, så går givetvis larmet.
Tror ni folket tittade på mig? Jadå. Det konstiga var ju ändå att ingen försökte fånga mig? Eller ens ropa: "Ta fast tjuven" ;). Men det kanske man bara gör i filmer?
I alla fall.... jag springer som en tok (tur nog står vi parkerade nära ingången). Jag springer som en galning för att inte larmet ska behöva tjuta så länge, för att jag är rädd att alla i bilen ska bli rädda och för att jag är rädd att sonen ska få panik och springa ut!
Så jag springer.... och in i butiken och ropar "XXXXXXXXXXXXXXXX" Sen får jag syn på honom. Han står där borta längst ner i korridoren. Han tittar konstigt. Jag ropar hööögt igen. Att han måste komma, för billarmet har gått. DÅ fattar han och börjar rusa mot mig..... Tror ni att det var någon som tittade på mig när jag stod där och vrålade? :)
Väl tillbaka i bilen så var läget lugnt. Sonen hade inte blivit rädd. Han tyckte snarare att det var skoj...
"Sätt på det igen, mamma!".
HMMM.
Kommentarer
Trackback