Skam den som ger sig!
NU, nu kan jag pusta ut och byta ut min sura min mot en leende mun istället!
Jag säger bara, skam den som ger sig Ja, jag vet också att jag idag har varit en sån där jobbig människa som jag själv skulle AVSKY att komma i kontakt med i yrkeslivet. En sån där man säger: "Hur orkar hon", om. Men det bryr jag mig inte om.
Jag tillbringade förmiddagen (då lilla S sov och sonen var på dagis) med att ta reda på fakta. Ringde Apoteket, som bara utfärdar sk. Schengenintyg (med narkotikaklassade mediciner). Sen ringde jag Läkemedelverket (jo, det gjorde jag visst! Jag sa ju att jag var dryyyyg idag!) och fick prata med en trevlig tjej. Hon sa att hon ALDRIG skulle betala 250:- för den raden som intyget utgör. Ett sk. "kort intyg" visste hon heller inte vad det var. Hon hänvisade mig till Landstinget igen.
Ringde till vanliga tidbokningsnumret och tänkte be om en telefontid med min tidigare braiga läkare (den andra människan inom vården som man bara "älskar", den första var nere i Växjö och det lät jag henne också veta genom att skicka ett "tack-kort" efter jag slutat gå hos henne).
Det visade sig att läkaren jag ville prata med hade sin första lediga telefontid 7 april... då är det ju liksom lite försent. En annan läkare jag kunde namnet på och även träffat hade ännu färre lediga tider, han var anträffbar i maj! Så jag drygade mig ännu mer och drog allt för telefonisten, som med sin trevliga finlandssvenska svarade mig att hon skulle försöka få tag på "min" läkare och se vad hon skulle kunna göra för mig. Hur snällt som helst!!!
Hon, den finlandssvenska, ringde mig för ett kort tag sen och sa "Nu har jag intyget framför mig, vill du att jag ska skicka det hem till dig?". Behöver jag säga att jag blev så GLAAAAD och tackade och bockade tusen gånger om! Hon märkte att jag blev glad, det hörde jag på henne.
Ibland ska man ha tur och framför allt inte GE UPP!
Jag säger som min kloka son, "Ge upp, det får man göra när man blir pensionär". ;)
Jag säger bara, skam den som ger sig Ja, jag vet också att jag idag har varit en sån där jobbig människa som jag själv skulle AVSKY att komma i kontakt med i yrkeslivet. En sån där man säger: "Hur orkar hon", om. Men det bryr jag mig inte om.
Jag tillbringade förmiddagen (då lilla S sov och sonen var på dagis) med att ta reda på fakta. Ringde Apoteket, som bara utfärdar sk. Schengenintyg (med narkotikaklassade mediciner). Sen ringde jag Läkemedelverket (jo, det gjorde jag visst! Jag sa ju att jag var dryyyyg idag!) och fick prata med en trevlig tjej. Hon sa att hon ALDRIG skulle betala 250:- för den raden som intyget utgör. Ett sk. "kort intyg" visste hon heller inte vad det var. Hon hänvisade mig till Landstinget igen.
Ringde till vanliga tidbokningsnumret och tänkte be om en telefontid med min tidigare braiga läkare (den andra människan inom vården som man bara "älskar", den första var nere i Växjö och det lät jag henne också veta genom att skicka ett "tack-kort" efter jag slutat gå hos henne).
Det visade sig att läkaren jag ville prata med hade sin första lediga telefontid 7 april... då är det ju liksom lite försent. En annan läkare jag kunde namnet på och även träffat hade ännu färre lediga tider, han var anträffbar i maj! Så jag drygade mig ännu mer och drog allt för telefonisten, som med sin trevliga finlandssvenska svarade mig att hon skulle försöka få tag på "min" läkare och se vad hon skulle kunna göra för mig. Hur snällt som helst!!!
Hon, den finlandssvenska, ringde mig för ett kort tag sen och sa "Nu har jag intyget framför mig, vill du att jag ska skicka det hem till dig?". Behöver jag säga att jag blev så GLAAAAD och tackade och bockade tusen gånger om! Hon märkte att jag blev glad, det hörde jag på henne.
Ibland ska man ha tur och framför allt inte GE UPP!
Jag säger som min kloka son, "Ge upp, det får man göra när man blir pensionär". ;)
Kommentarer
Trackback