Ledsen
Edward vill leka med ett grannbarn så vi går förbi dem efter dagis. Mamman berättar att X redan har en kompis där, men att Edward kan gå upp till dem och fråga om han får vara med. Men hon poängterar hela tiden att hon inte tror de kommer vilja ha med honom?!
X+Y kommer ner och alla tre barnen står på trappan. Mamman frågar: "Ni får bestämma själva om ni vill att Edward ska vara med o leka. Vill ni det, eller inte?". X+Y ruskar båda på huvudena och ansiktsutrycket jag ser i min son är inte roligt. Han tittar hela tiden ner i deras fula trappa, ledsamt såklart.
Klart man måste kunna ta ett nej, hur ska man annars klara sig genom livet? Det jag inte gillar här är just den här 2+1-grejen och "utröstningen". Situationen hon utsätter min son för!
Hur ska barnen lära sig att man faktiskt kan vara fler än 2 när man leker, när vi föräldrar till och med STÄRKER det beteendet?! Märkligt.
Jag tycker mamman gjorde fel i detta fall. Jag tycker HON vänligt men bestämt kunde ha sagt: "Idag passar det tyvärr inte eftersom X leker med Y". Hon skulle aldrig ha skickat upp E på X rum då hon från början visste att han inte skulle få vara med.
Förskollärare/pedagog är hon också... Jag säger bara: hjälp!
Det gör så jävla, jävla ont att se sina barn bli sårade. Det hugger och sticker i hjärtat. Ja, det känns faktiskt som att hjärtat gråter.
Jag blir mer och mer säker på att vi är på fel ställe.
Åh min lilla vän! Vilken jubelidiot! Klart HON som mamma skulle tagit beslutet och varken utsätta sitt eget barn eller din son för den där situationen. Enormt dumt/elakt/opedagogiskt!
Det smärtar i mig när jag förstår hur du känner dig angående stället. Önskar jag kunde dela med mig lite av vad jag känner om mitt ställe.
Lingondrickakramar!!!
Jennie: vet du om en sak?! Du delar faktiskt med dig lite av vad du känner för ert ställe. När jag hör om era sköna dagar i skärgården, ser bilderna på lyckliga R vid havet m.m - då förstår jag ju att det finns smultronställen i detta land. Ställen som är mycket bättre än här. Jag förstår att det går att flytta till ett behagligare ställe och jag tror att jag vågar hoppas på att en dag hitta det där stället.
Jag hittade ett hus igår som vi vill titta på. Fast vi vill nog inte ha det ändå, men det sägs ju att man "måste" gå på ett x-antal visningar innan man hittar rätt.. så det är väl lika bra att sätta igång! :)
Ja fy! Det där känner man igen! Fattar inte hur man kan vara så korkad! Har hon ingen hjärna människan?
Och i det här inlägget fick jag också ett litet svar på varför ni vill flytta. :) Jag tror Barkarö är ett VÄLDIGT trevligt ställe för barn, även om idiotiska människor finns överallt så klart.
Vet du att det "måste" man inte! :) Vi tittade bara på ett hus innan vårt huddingehus. Där stod jag och hoppade i köket och sa "jag vill ha det här huset" och ett par dagar efter det skrev vi kontrakt. Vi som bara varit tillsammans i två månader och inte tänkte köpa hus på två år (vi sonderade bara marknaden ju!)
Jag är helt övertygad om att när man hittar rätt så känner man det - och man liksom bara känner det, det är en ärlig och spontan känsla, inte en känsla som gömmer sig
bakom frågor eller tankar.
Under åren i huddinge var vi då och då på någon visning här eller där, någongång mitt i mälaren, någongång i sigtuna, någongång på värmdö och någongång norr om åkersberga. När vi "råkade" komma hit så bara *kändes* det. Och vi var inte ens beredda att flytta då, tyckte vi. Vi ville bara kolla "området" eftersom vi egentligen inte var så förtjusta i södra skärgården. Och här sitter vi nu. :D
Kram!