Nostalgisk
Max började ifrågasätta vad vi gör här egentligen... vad vi gör här i Kolbäck, i Sverige... Det främsta som håller mig fast just HÄR är mina föräldrar. Max känner att han vill utmana sig själv.. livet - och ta allt vårat och sticka iväg och bo i ett annat land. Eller tillbaka till Hovmantorp.
Ett annat land lockar inte mig. Inte för permanentboende och definitivt inte nu.
Men det där han sa om Hovmantorp fick mina tankar att snurra virrvarv. Och "lägligt" nog tog han givetvis upp detta på tal efter kalaset igår, då jag själv (tyst) ifrågasatt några personers föräldrarskap. Det är så lätt att falla "dit" när det har varit någon incident eller något som fått mig att sakna Cissi & Stoffe. Både som vänner och deras egenskaper som föräldrar.
Just nu vet jag varken ut eller in. Jag vill ge mina barn en trygg och stabil uppväxt, vill inte bli en flackande förälder. Men om vi bor kvar här och inte känner oss helt nöjda utan rotlösa, är kanske inte det den bästa lösningen för våra barn. Då kanske det är bättre att "riva upp" och flytta ännu en gång, för att åter få lugn i våra sinnen. Men tänk om vi inte får lugn igen om vi låt säga, flyttar tillbaka till Hovmantorp?!
Det jobbiga vore om vårat gamla hus läggs ut till försäljning. DÅ blir det jobbigt.
Det är även det huset vi vill åt... vi älskade verkligen det huset och den tomten.
Det låg i mitten på Vattumannens gränd. På den korta gatan låg det 6 hus, 3 på varje sida och efter våra grannars hus låg det en jättefin skog! Och bara några hundra meter därifrån hade vi sjön. Hela miljön var så toppen, så vacker! Människorna var lugnare, trevligare, "bonnigare" (vilket jag föredrar framför den trendiga stilen). Vi hade så mycket och var så nöjda. Men saknaden efter släkt&vänner blev för stor.
Vi bodde verkligen i en idyll. Det finaste och lugnaste miljön vi hade kunnat låta våra barn växa upp i.
Och vi övergav allt.
Fast ni har ju skogen uppe på åsen, kanalen på andra sidan vägen, hela Kristiania (heter det så?) i närheten. Jag tycker att naturen hemma är otroligt fin, nu när man inte bor där. Det är lätt att bli hemmablind. Inte flytta ifrån oss nu igen :(
Läs din sista mening så tror jag att du finner hjärtats svar i den.
Enormt stor kram.
Poppis: jo, jag vet.. miljön nu är också väldigt trevlig. (Kristiania.. låter dock inte så trevligt kanske! ;)). Men jag kan känna att allt här uppe är så himla speedat. Det går i ett.. livet, aktiviteter, människorna.. Var är allt det där gemytliga som vi hade nere i Småland?!
Suck. Inga roliga tankar... kanske bara har en svacka eller nåt.
Jennie; jag läser min sista mening "Och vi övergav allt", men blir inte klokare för det... Hjärnan ser "ÖVERGAV" = ni har övergett det livet och lever här och nu. Men hjärtat säger: "övergav" = ta tillbaka det.
?!!?!
Kram!
Hjärnan ser, hjärtat säger. Ja så är det ju. Frågan är ju vem av dom man vill lyssna på.
Du hade ju också kunnat strunta i den sista meningen, men den står där. Något i dig fick dig att skriva den.
Kram.