MESS - Mina dagar i ord

Min mamma kom aldrig igår kväll. När de skulle cykla hem från en middag de varit på hade min pappa ramlat omkull med cykeln. Sen hoppat upp på hojen igen och cyklat ett par hundra meter (gör lite !!!! här, ni kommer snart förstå varför) för att sedan sätta sig ner i ett dike, utan ett ord, utan ett ljud. Han bara slog sig ner där. Varför? Jo, för att flera benpipor stack rakt ut någon decimeter från skinnet! Jajemen, han hade bruti benet vid vurpan han gjorde. Att han sen kom upp på cykeln igen och cyklade ett par hundra meter, är för alla en enda stor GÅTA! Han själv förstår inte heller och visst hade han ont, säger han själv, men han var nog i ett chockliknande tillstånd. Detta hände ute på en skogsväg (!!) och min mamma, en av de fem personer som var med, var den enda med mobiltelefon! Tack och lov att jag lärt henne bli beroende av den!! ;) Hon ringde ambulansen och en av de fem cyklade ut till stora vägen i ilfart och mötte upp ambulansen. En annan i gänget fick leta sig till bonden som fick komma ut (detta hände vid 23-tiden) och låsa upp en vägbom.

Pratade med mamma vid 00, undrade var hon höll hus... hon var på akuten svarade hon. Trodde det var hennes onda höft som strulade. "Pappa har brutit benet"....

Efter 1 timma får jag ett SMS och där står det att det var en allvarlig, komplicerad skada. Akutoperation måste ske...
Imorse klockan 8 kom han ifrån operationen. Full med morfin, ryggmärgsbedövning, värkstillande medicin och pencillin i kroppen åkte vi och hälsade på honom 13.30. Han var lite borta om man säger så. Eller borta och borta, han var extra tystlåten och såg trött ut. Han blir kvar där ett tag... Imorgon ska de röntga hans ben för att se hur operationen gick. HOPPAS hoppas att den gick bra, så de slipper operera om honom.

När de kom in till akuten igår hade de klippt upp hans byxor och sedan tagit tag i de olika benpiporna och fört dem samman. Mamma såg på och hon hade knappt sett något värre än mindre sett pappa med det ansiktsuttryck han hade... Fy fan!

Tycker så synd om dem båda. Såklart för att pappa har brutit benet och kommer vara invalid hela sommaren, synd om mamma som kommer få dra ett ännu större lass hemma med allt, synd om de båda för att de inte kan dela golfandet (det enda riktiga intresset som för dem samman kan man väl säga) och synd om dem för att de inte kom iväg på kryssningen de satt fram emot. Den gick av stapeln idag klockan 16.

Pratade med min bror.. han sa att det brukar gå en femårs-period innan det djävlas på riktigt med vår far. Det hade han rätt i. När jag var runt 9-10 år ramlade han ner från en stege när han målade på huset, det gick ett par revben och det hände något med rygg och nacke. När jag var 15 fick han akut struplocksinflammation och höll på att kvävas ihjäl ute på trappan. Dagen efter skulle de också åka på kryssning, vilken mormor och morfar skickades iväg på istället. Mamma skulle ha jobbat den natten, men hade tagit ledigt för de skulle iväg dagen efter. Tur var det, för annars hade vi inte haft någon pappa/morfar idag. Det var hon som hörde honom väsa på hjälp då han satt ute på trappan. Daniel och jag sov som stockar.

Efter ytterligare ca 5-6 år när jag var runt 21 år fick han en hjärtinfarkt. Och nu, det här!