Konstiga drömmar och konstiga känslor
Det har varit mycket död på sistone. I januari dog ju 3 släktingar inom loppet av 1½ vecka. I april dog Sofia´s pappa efter att endast ha varit sjuk i 1 månad! I april tog mamma´s väninnas man livet av sig.
För ett tag sedan drömde jag ju om att Edward dog, hjärtat strulade och han gick inte att rädda.
I helgen drömde jag att en av de närmsta vännerna dog. Hon skulle ge mig en blomma när jag satt på tåget (som bestod av berg-och-dal-vagnar). Hon sprang efter min vagn och hann precis ge mig blomman då hon blir krossad mot tegelväggen som angränsar mot tunnel jag försvinner in i. Drömmer mer om hennes bortgång och när jag vaknar har jag en konstig känsla i kroppen. Messar henne och hon ringer upp. Jo då, allting är bara bra med henne.
Igår natt drömde jag att vi var på semester och Max blev dålig. Han hamnade på sjukhus och det visade sig att han hade leukemi. Han skulle inte få följa med oss hem till Sverige igen, eftersom han snart skulle dö. Ringer hem till mamma och berättar, hon blir alldeles förskräckt. Hon skriker rakt ut och länge.
Berättade för Max om drömmen och han tyckte ju inte det lät så kul.
Igår kväll när vi var ute och försökte flyga drake, hörde vi världens pådrag med ambulanser och polisbilar. Jag sa: "Det måste ha hänt någon stor olycka". När vi kommit in 1 timma senare, kan man läsa som huvudrubrik i alla tidningar om en stor olycka utanför Hallstahammar. Det verkar som att det är en kappkörning som ägt rum och en familj med två vuxna, 3 barn och 1 labrador är skadade (eller hunden var visst den enda som klarade sig oskadd!).
Blir så förbannad!!! Vilka idioter det finns ute i trafiken. Även om man själv kör försiktigt, kommer det ändå finnas omogna människor där ute på vägarna! Det gör mig så jävlaFÖRBANNAD! I ena bilen var föraren en 25-årig kille.
Det kanske låter kallt och korttänkt, vad vet jag - men jag har så SVÅRT att tycka synd om de som kör vårdslöst och blir skadade.
Imorse går jag in på ett forum och läser. Hittar ett inlägg där om en kvinna som för någon månad sedan miste sin man. Själv är hon nu med deras 2 månaders bebis och en 3-åring. Hon skrev om sin vardag, om sin sorg... Om saknaden att höra dörren öppnas på kvällen då mannen kom hem från jobbet. Saknaden om att inte få höra hur han haft det på jobbet, se han med barnen, ha någon att småprata med på kvällen, ventilera tankarna med... ja, sånt skrev hon om och det gick rakt in i mitt hjärta. Tårarna fullkomligt sprutade när jag läste hennes inlägg och genast kom rädslan tillbaka att mista Max.. eller hemska tanke, barnen!
I alla fall.
Det kommer hela tiden små "tecken" om att döden vilar runt hörnet. Och visst är det så, men vad läskigt det är! Vi pratade om det igårkväll, hur bräckligt livet är - att vi måste börja vara rädda om varandra. Jag pratade om mitt tålamod, att jag måste skärpa mig.. och visst måste jag det, men på något vis var det ändå så skönt att höra Max´s ord till mig. Han klandrar mig ALDRIG i något jag gör när det gäller barnen .. även fast jag själv kanske tycker att jag har gjort fel. Istället säger han saker som: "Men Sara. Du skäller inte på Stina för att vara elak. Det är ju för hennes skull. Barn behöver bli tillsagda för att komma framåt i utvecklingen, hur ska de annars lära sig? Vi blir ju arga på henne för att skydda henne. Inte kan vi låta henne få slåss, springa ut i gatan eller styra hela familjen". Han har rätt och det är alltid lika skönt att höra honom säga sådana här saker. Det lugnar mig och av någon anledning får det mig att vilja bli en bättre människa, medmänniska, mamma, fru, syster, dotter...
Det är väl så. När man ser en annan persons braiga sidor, vill man jobba på ens egna sämre sidor för att bli ett lika gott föredöme för övriga i närheten.
Vill ingenting med detta inlägg. Ville mest bara skriva av mig.